Det stora frigolitkulebuset

En sannsaga av Gerd Larsson

Den här historien tilldrar sig på den tiden då pojkarna var små, Storebror Peter var 3 år och lillebror Dennis var 2 år.

Pojkarna var riktiga lintottar med stor charm och glimt i sina ögon ... ja, man kunde riktigt se hur det spelade av bus i de blå ögonen. De var sina föräldrars stora stolthet. "Tänk att ha lyckan att få leva med sådana änglar", utbrast modern med jämna mellanrum.

Fast ganska ofta var det andra tongångar. Det är ju nu så att pojkar har en massa bus och upptåg inbyggt i sina små hjärnor redan när de föds. Är man då två stycken blir det dubbelt så många idéer som om man vore själv, men det som är avgörande för alla busstreck är ju hur modig man är. "Törs jag?" Åh, nog törs man både det ena och det andra när man har brorsan med.

Pojkarnas föräldrar hade varit med om både mindre och större bus. Den här historien handlar om ett av de större busen, och nog kan man väl säga att bröderna hade en himla tur som hade fått föräldrar med mycket humor och tålamod.

Deras föräldrar var på den tiden strax över trettio år, familjen bodde alldeles i utkanten av stan. Huset de bodde i var gammalt redan då. Sju rum och kök att försöka hålla ordning på - det är inte det lättaste för föräldrar som är bohemiska. En stor tomt hörde till gården med en massa buskar och träd samt tre uthus.

Ett riktigt eldorado när man är liten.

Tre av rummen låg på nedre plan och uppe låg två sovrum (Ett till pojkarna och ett till föräldrarna), kök, matsal och vardagsrum. Vardagsrummet var möblerat ungefär som vardagsrum skulle vara möblerade. Soffgruppen fanns, liksom bokhyllan och tevehörnan med två helsköna tygsäckar, stora och fyllda med pyttesmå frigolitkulor. Kulorna gjorde att säckarna formade sig precis efter kroppen när man satt där - kanonskönt!

Det var lördag och föräldrarna skulle ut och kasta sig på dansbanan. Faster Ulla var ordnad som barnvakt och hon ställde ofta upp - hon eller mormor. Av någon anledning så åkte barnvakten alltid hem tidigt på morgonen eller på småtimmarna när föräldrarna kom hem.

Pojkarna tyckte alltid att det var lika skoj när föräldrarna skulle ut, för det var mycket roligare med barnvakt. Det hade alltid varit rena himmelriket när Ulla varit barnvakt, för hon lät dem stöka i köket och dansa till hög musik. Så även denna lördag. De var uppe länge denna kväll och därför sov de också till klockan tio dagen efter. Ulla åkte hem vid niotiden, tittade in till pojkarnas föräldrar och sade "Nu far jag, ni kan sova en stund till, pojkarna har inte vaknat än".

Det hade nog blivit lite för roligt på parken denna lördagskväll för föräldrarna hade jättesvårt att vakna. Ja, det kändes alldeles omöjligt att få upp ögonen. Hela tiden tänkte de "En liten stund till bara" jodå, de hörde att pojkarna var uppe och grejade med något, de kikade in till föräldrarna med jämna mellanrum.
-Tyst, Dennis, vi låter dom sova, då kan vi klättra i skåpen utan att dom ser det.
Det tyckte Dennis var en bra idé. En stol måste man ha för att nå upp på bänken, lätt fixat när man hjälps åt. Oj, så tysta de kunde vara.
-Titta, Peter här finns det många saker. Se, en sax.
-Ta ner den, vi kan klippa lite bilder.
Pojkarna tog fram alla mammas gamla veckotidningar och gick till verket. Men, de fick snart tråkigt igen.
-Vi tittar på TV, sa Peter.
Det tyckte Dennis var en bra idé och de slängde sig ner i varsin säck, Dennis med saxen fortfarande i sin lilla knubbiga näve.
-Oj då, vad gjorde du Dennis? titta det blev ju ett stort hål på säcken.
-Jag bara råka... nu blir inte mamma glad, sa Dennis och såg moloken ut och fortsatte:
-Men titta, det ligger fullt i kulor här i. Tro hur många det är? Peter, ska vi kolla?
-Ja, vi klipper ett lite större hål bara så kan vi hälla ur kulorna och räkna dom. Jag kan räkna till sju. Hur långt kan du räkna, Dennis?
-Till tjugitie. Det räcker nog.
Pojkarna klippte och klippte, större och större blev hålet. I början var de tvungna att gräva ut kulorna, men sedan rann kulorna ut av sig själva och det var många...
Kulorna fastnade överallt, på teverutan, fönstren, skinnsoffan. Ja, överallt var det frigolitkulor. Det var tyst...alldeles tyst. Mor och far sov lugnt vidare, medan kaoset spred sig över vardagsrummet.
Men, det skulle bli värre.
-Dennis, nu vaknar dom nog snart. Vi måste stoppa tillbaks kulorna igen, och sy.
De gjorde verkligen sitt bästa, kämpade för att få tillbaka dom eländiga vita kulorna.
-De går inte, dom fastnar bara på fingrarna.
-Nu vet jag Peter! vi tar vatten och tvättar , det brukar mamma göra.
Sagt och gjort.
Peter och Dennis letade rätt på varsin liten plastburk och sedan sprang dom i skyttetrafik mellan badrum och vardagsrum. Fyllde och hällde, om och om igen.
Det var då far vaknade.
-Nej, nu får det vara nog, vi kan inte ligga här hela dan. Ungarna svälter ju ihjäl. Upp med dig morsan.
-Mm, lite till bara.
Far gick ut i hallen.
-MEN, VAD I HELVETE ÄR DET SOM PÅGÅR ?!, skrek han.
Nu, vaknade mor ordentligt, skräckslagen tog hon sig ur sängen och vidare.
-Herregud, vad har ni gjort?
Synen som mötte de två var den värsta tänkbara en söndagsförmiddag. Pojkarna blev rädda och med en frågande min, "vad har vi gjort" låste de in sig i badrummet. Mor började skratta hysteriskt och far skrek. Sedan började saneringen.
Två timmar torkade och skyfflade far och mor frigolitkulor och vatten, hysteriskt skrattande till en början, mer dämpat mot slutet.
Det var slutet på denna bushistoria, men det skulle bli flera, många flera.

© Gerd Larsson